Efter drygt två och ett halvt år är mitt äventyr på VI nu över. Det har varit enastående roligt och stimulerande att arbeta med en sådan djupt sympatisk tidskrift. En tidskrift som tar sina läsare på allvar, oavsett om ärendet är lätt eller tungt.
I fortsättningen kommer Yukiko Duke återfinnas här, till dess ordinarie kulturredaktör Nina Solomin är åter från sin föräldraledighet någon gång i höst.
Stort tack för den här tiden.
Om Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström för en dag skulle återuppstå vore det här klippet bland det konstigaste de någonsin sett. Där i svenska statstelevisionen sitter deras respektive barn, Jack och Cajsa Stina, och är berömda helt på grund av sina legendariska fäder. Måhända vore det lite rörande för de bägge patriarkerna att se sina nu medelålders barn tillsammans framföra en 55 år gammal låt av Cornelis. Och lite sorgligt, förstås.
Men allt det mjukhjärtade försvinner i en surrealismens virvel, då barnen flankerar en sjungande knubbig Cornelis-look-alike.
Scenen är så märklig att jag sitter här och inte riktigt vet fram och bak på tankarna.
Det måste vara ett av engelskans fulaste ord. To blurb. Att blurba på klingande swensko. Vore det onomatopoetiskt skulle det uttrycka något slags uppkastning.
Och så kanske man kan se dem, de där en- eller tvåradiga lovorden av kända författare på okända författares böcker. Okända författare som förlaget hoppas på. Eller åtminstone förlagets marknadsavdelning. Marknadsförarna som lyckats tubba den kände författaren att låna ut lite av sin strålglans.
(Jag läser att ”le blurb” är något nytt i finlitteraturens högborg Frankrike. Och ingenting man avser låta förstöra de klassiska, stilrena bokomslagen. Lösningen är ett rött avtagbart band med blurben utanpå skyddsomslaget.)
I Sverige har vi hittills nöjt oss med citat från positiva recensioner, placerade på de nya upplagorna eller pocketutgåvan. Blurben blir där en genväg, som dels kan förekomma recensionerna, dels är odelat positiv. Att den inte bottnar i något av värde spelar mindre roll.
För egen del försöker jag formulera mina recensioner så att de inte kan missbrukas. Vid ett par tillfällen har jag avfärdat en bok, men lagt till något uppskattande adjektiv för att balansera omdömet, och så har just det adjektivet dykt upp på pocketen, typ ”’Rafflande’ – Peter Fröberg Idling, VI”.
Mycket irriterande.
(Det kan vara värre. En gång för längesedan var jag nöjesredaktör på Upsala Nya Tidning. Jag recenserade en lokal revy med ett lågt sifferbetyg, men kompenserade det med att vara lite mer förlåtande i själva artikeln. Texten sattes upp vid teaterentrén, med betyget noggrant borttrollat med tipex.)
Dock är jag helt tillfreds med att citeras i annonsen för Jean Gionos Kullen, för det var onekligen en av förra årets främsta läsupplevelser.
(Krönika publicerad i VI #2, 2011)
Man dör och man är död. Sedan återstår eftermälet, som även det obevekligt bleknar bort. Det sägs att man ihågkoms i tre generationer – barnen, barnbarnen och i någon mån barnbarnsbarnen kan fästa anekdoter och egenskaper vid det där namnet i släktlängden. Men sedan är ens liv och mödor definitivt borta.
Ja, om man nu inte har utmärkt sig på något särskilt minnesvärt sätt. Eller råkar hamna mellan pärmarna i någon bok. Som Shakespeare skriver i sin mest kända sonett (den 18, här i Eva Ströms översättning):
”Men din sommars skönhet vissnar ej, / förlorar inte glansen som du bär / och dödens skryt kan inte träffa dig / när evigt rader i min dikt du är. / Så länge män kan andas, ögon se / ska detta leva kvar och liv dig ge.”
Namnet på den Shakespeare åtrår skrivs aldrig ut. Det gör versen än vackrare. Det är inte ett namn, utan känslan som lever vidare – varje gång orden slår an i en läsare klingar samtidigt ett eko av den kärlek som brann för drygt 500 år sedan.
På samma sätt låter Jenny Diski Shakespeares samtide Michel de Montaigne resonera i sin senaste roman, Till den skrivande kvinnans försvar. Med sina klassiska Essayer avser han rädda sig själv och själsfränden Étienne de La Boétie undan förgängligheten. Och minnet av deras vänskap återskapas ju än i dag när Montaigne blir läst. Och utan Montaigne hade La Boétie, som blott blev 32 år, med all säkerhet varit en fotnot till en fotnot i historien.
Nu är det som bekant inte bara kärlek som låter sig reproduceras genom litteraturen. Karaktärsmord kan fortgå långt efter offrets verkliga frånfälle. Den som har läst Kerstin Thorvalls Det allra mest förbjudna glömmer inte den själsligt förkrympta modern. Eller som Strindberg ska ha sagt: ”Passa dig din djävul – vi ses i min nästa pjäs!”
Men på varje litterärt verk som överlever sin författare går det oräkneliga som inte gör det. Tidens vind avlövar obönhörligt det litterärt lövverket. Hela författarskap blåser in i glömskan och med dem all kärlek och smälek som var avsedd att vara för evigt. Hur många plöjer exempelvis i dag Sigfrid Siwertz många romaner? Eller för att ta ett annat och märkligare exempel: Sven Delblanc. Fram till sin död för knappt två decennier sedan var han en av landets mest lästa, och aktade, författare. Det finns visserligen ett livaktigt Delblancsällskap, men var är hans namn i debatten? Vilket är hans avtryck i dagens litteratur? Vem är hans litteräre arvtagare?
Om man nu har oturen att figurera i en illvillig nyckelroman får man helt enkelt hoppas att författaren är en av dem vars böcker snart samlar damm i Kungliga Bibliotekets mest avlägsna magasin. Och framför allt att det inte är en ny Archilochos man fått som ovän. När den antike poeten inte fick gifta sig med kvinnan han åtrådde skrev han en sådan bitande nidvisa om hennes far att såväl gubben som dottern gick och hängde sig.
Jag har nyligen och med stor behållning läst Vid sidan av, Olof Lagercrantz’ dagboksanteckningar om olika författare han mötte. Jag skriver några rader om den i nästa nummer av VI, men en reflektion som inte fick plats var hur man då ogenerat recenserade vänner och bekanta i tidningarna. För att ge blott ett exempel, från den 7 oktober 1968: ”Tora Dahl ringde och var glad över min recension av hennes roman som stod inne denna dag […]Martina hämtade mig. Tora Dahl kom in och åt middag med oss. Gunnar [Ekelöf] kom och satt nöjd bakom oss medan vi åt. Tora som ett barn så oskyldig och älsklig.”
Lagercrantz noterar också irriterat hur Johannes Edfeldt envisas med att programmatiskt harangera böcker av Svenska Akademiens ledamöter, i hopp om att upptas i deras skara. Till Lagercrantz försvar ska sägas att han verkade vara mer lojal mot litteraturen än sina bekanta. Han kom på kant med flera tidigare middagsgäster, när han skrev avvisande om deras senaste bok.
Men, jag undrar, när bröts den här institutionaliserade nepotismen? I dag kan man som recensent knappt ens ha stått i samma Konsumkö som den författare vars bok man ska anmäla, utan att anses komprometterad. Flera av mina recensenter vägrar exempelvis att recensera böcker som utkommer på samma mycket stora förlag som deras, även om de inte känner författaren, delar förläggare eller har samma redaktör. Vackert så, men onekligen en helt annan inställning mot några decennier sedan.
För ett par veckor sedan drömde jag att jag öppnade ett Twitterkonto. Det var en helt alldaglig dröm, jag skrev mitt namn, klickade på ok och så vidare. Sedan vaknade jag, gnuggade gruset ur ögonen och loggade i vanlig ordning in på Facebook. Och tänkte att den där drömmen kunde ju vara en rolig statusrad. Jag började skriva men så slog insikten ned som en åskvigg i hjärnan: ”Vad fan håller jag på med? Vad är det här för trivialt tramsande?”.
I nästa ögonblick hade jag avslutat mitt Facebook-konto.
En smal sak kan tyckas. Men efter fem år har FB blivit en djupt integrerad del av såväl arbete som fritid. Det är på FB alla evenemang, uppläsningar och partaj annonseras, det är ofta via de nätverken jag får tag på skribenter och intervjupersoner. Det är också arenan för det lågintensiva sociala umgänget med 600+ vänner. (Jag har bara lagt till sådana jag faktiskt är bekant med.) Jag menar, vem korresponderar längre via mejl?
Därför kändes avhoppet som omöjligt och därmed högst temporärt. Kanske några timmar eller någon dag.
Men dagarna har gått och den första abstinensen avklingat. I stället känner jag, i brist på bättre ord, ett slags frid. Lite som att man först i den efterföljande tystnaden inser att radion har stått på lite för högt och lite för länge.
Dötiden framför datorn har minskat, då jag inte slentrianmässigt glider in på FB när jag inte orkar ta tag i något viktigare. Inte heller är jag längre ett rov för ”micro boredom”, det vill säga de tomma stunderna i väntan på bussen och liknande, då man slentrianmässigt scrollar statusrader i mobilen i hopp om en mikro-kick.
Dessutom är jag lite mer tillfreds, eftersom det alltid fanns någon som skrivit något irriterande som sedan upptog mina tankar. Nu får jag tänka i fred.
Såhär post-FB inser jag hur innerligt trött jag är på att alltid finnas tillgänglig i något slags offentlighet. Det känns som att vara inlåst på ett enormt mingelparty, där alla oavbrutet pratar om sig själva. Då och då kan man visserligen snappa upp något av värde, men det överväldigande intrycket är tankarnas korthet och bristen på substans.
Måhända tvingar arbetet mig tillbaka vad det lider, men tillsvidare njuter jag av att slippa delta.
(Och om en månad upphör även den här bloggen. Då kommer jag verkligen lämna den digitala vardagsoffentligheten och stilla försvinna in bland skuggorna.)
Läsåret 1997/1998 studerade jag i Aix-en-Provence. Fransmännen har ett bra system för att studenterna inte ska fetta igen fullständigt. Genom att regelbundet delta i fysisk fostran kan man få extrapoäng till slutbetyget. Och för att förekomma alla gymnastikhatare – utbudet av de aktiviteter som erbjuds är föredömligt brett, så jag vågar påstå att det faktiskt finns något för alla. Och det är ju frivilligt. Själv valde jag tennis. Tre timmar varje onsdagseftermiddag, om jag inte missminner mig.
Vid ett tillfälle kom jag att spela med en tysk statsvetarstudent. Hon var lång, med rödblont lockigt hår. Den sportiga typen. Och en helt okej motståndare. Vi bestämde att vi skulle ta en match veckan som följde.
Några dagar senare, under ett muntligt framförande inför sin seminariegrupp, kom hon plötsligt av sig, tycktes famla efter orden och sjönk sedan död ned.
Senare den våren planterades ett träd till hennes minne i en park i staden. (Jag har ibland tänkt att jag skulle åka tillbaka och se om trädet är kvar. Men jag minns inte vilken park det var, än mindre vad slags träd.)
Jag läser i tidningen att Helena Henschen har gått bort. Jag intervjuade henne för några månader sedan. Min sista fråga var vad hon skrev på och jag läser i mina anteckningar att hon lärt sig att inte tala om skrivandet förrän romanen var klar.
Och jag minns min tyska tennispartner. Hur jag ville säga att ”Nej vänta ett ögonblick! Det är omöjligt, för jag har skrivit ‘tennis med Sandra’ i kalendern nästa onsdag”.
Att jag nu vill säga: ” Nej vänta ett ögonblick! Det är omöjligt, för romanen är ju inte klar”.
Men så säger vi ju alla.
