Intimiteten i Köksalmanack 1953

Peter Fröberg Idling 27 augusti, 2010 kl. 08:25

(Krönika publicerad i VI nummer 9)

Att jag inte har flyttat oftare i mitt liv kan delvis förklaras av böckerna. Bara tanken på att kånka alla de blytunga kartongerna ner och upp för trappor har haft en avkylande effekt på rastlösheten. Och för varje bokår ökar ju lösörets samlade vikt.

Men detta personliga vardagsbekymmer pekar mot en större fråga: Vad blir det av alla böcker? De säljs nu i större mängder än någonsin tidigare. Vart och vartannat hem borde vid det här laget vara ett mindre bibliotek. Och förr i världen när en äldre släkting gick bort bestod det litterära arvet vanligtvis av ett tummat exemplar av Bibeln och kanske ytterligare fem-sex titlar. Nu tvingas man i bouppteckningen ta ställning till dignande bokhyllor. För vad göra med alla böcker? Att slänga dem är tabu. Och det måste ju finnas någon gräns för hur många miljoner volymer antikvariat och secondhandbutiker vill härbärgera?

Problemet är nu sannolikt av övergående natur. När den digitaliserade boken slår igenom kommer bokhyllornas innehåll att försvinna ner i läsplattor och datorer. Det är inget hot mot litteraturen, som vissa hävdar. Boken är ju bara ett av många tänkbara ämbar för berättelsen.

En möjlig utveckling för boken som artefakt är att den görs mer exklusiv, med begränsade upplagor på finare papper och med mer påkostad formgivning. Det ser vi redan tecken på. Lotta Lotass nya roman Sparta kommer bara att ges ut i 300 numrerade exemplar. Poeten Dimitri Plax diktsamling Om utkom i blott sju, dessutom handskrivna. Förlaget Taschen lanserar i liten upplaga böcker som är rena konstverk. När allt ska finnas tillgängligt via en tangenttryckning ökar helt enkelt attraktionen i det som inte låter sig fångas så lätt.

Men när den fysiska boken utrangeras försvinner också den oväntade intimitet som kan uppstå när man läser en bok som en gång tillhört någon annan. Som när jag köpte en originalutgåva av en av Karen Blixens böcker på antikvariat. På försättsbladet fanns ett datum och ett ovanligt namn i sirligt bläck. Av en ingivelse gjorde jag en nätsökning och ögonblicket senare blickade en ung kvinnas mörka sorgsna ögon mot mig ur ett gammalt glasplåtsfotografi. Hon var död sedan ett halvt århundrade, men samma bok som en eftermiddag någon gång efter julen 1937 legat på hennes skrivbord låg nu på mitt.

Och häromdagen bläddrade jag i en Köksalmanack från 1953, där en okänd person någonstans utanför Kramfors gjort små dagboksanteckningar. Om julklapparna hon fått, vilka som varit på middag. Men även sådant vars undertext sporrar fantasin: ”J på fackföreningsfesten. Kom hem kl 12 på natten då det var slut. Jag var hemma.”

Våra flyttbestyr blir således lättare i framtiden, när boksamlingen blott är datafiler i fickan. Men de där hisnande ögonblicken när en enskild marginalanteckning plötsligt talar till oss rakt genom alla åren, de kommer tyvärr att utebli.

I Krönika |
Kommentera

Tjock som en dikt

Peter Fröberg Idling 25 augusti, 2010 kl. 11:33

I Joar Tibergs utomordentligt fina diktsamling Fåglar från förorten, där för övrigt min förra bil figurerar, fantiserar han i en strof om ett alfabet på ”tre, fyra bokstäver, precis lagom, allt man har att säga, och lite till”. Raderna fick ett slags gestaltning vid en uppläsning senare samma år. Poeten satt först tyst, för att sedan med långa mellanrum vråla enstaka bokstäver; alternerande mellan just en handfull olika. Jag undrade i mitt stilla sinne hur han skulle kunna gå vidare efter det, när han på så sätt brutit ned orden i dess beståndsdelar. Men det kunde han. Helt konsekvent var han vid den följande uppläsningen moltyst i åtta minuter.

Den senare uppläsningen refereras i Tibergs pinfärska Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret – en maffig pjäs på okänt antal sidor eftersom de alla är numrerade som sidan 7. Jag har inte hunnit mer än ögna bland bladen, men jag ser fram emot att stifta närmare bekantskap med den.

Det jag försöker komma till här är dock den triviala iakttagelsen att ett antal svenska poeter för närvarande tycks frestas av det stora omfånget. Mitt minne är för kort för att avgöra om det var Göran Sonnevis Oceanen som pekade ut riktningen, men jag kan i alla fall konstatera att Johan Jönsson, Johannes Anyuru och nu Tiberg har antagit utmaningen. (Vilket härmed pedagogiskt illustreras med dessa tre herrars senaste verk, ställda mot tre diktsamlingar av mer traditionellt snitt.)

I Okategoriserade |
Kommentera

Knausgård och det kreativa källsprånget

Peter Fröberg Idling 24 augusti, 2010 kl. 08:48

I nästa nummer av VI:s eminenta systertidning Vi Läser intervjuar jag i all korthet Karl Ove Knausgård. Jag ska inte gå in närmare på den texten, men Knausgårds projekt lämnar mig ingen ro. Eller snarare, hans arbete med Min kamp fyller mig med ett slags fasa. En fasa av den typen där man inte vill titta, men inte heller kan låta bli.

Upplägget är väl bekant vid det här laget. Efter att på tolv år ha skrivit två romaner på drygt 500 respektive 600 sidor landar hans tredje bok sannolikt på 3 000 sidor. Det är förvisso monstruöst men inte mycket att häpna över. Men den skrivs inom loppet av ett enda år. Och den är fullständigt självutlämnande. Och utges allteftersom de sex delarna blir klara.

Det är ett hisnande aktstycke inför öppen ridå, som utifrån mina egna förutsättningar framstår som huvudlöst dödsföraktande. Man måste ju fråga sig vad han ska göra efter denna monumentala kreativa eruption tillika skoningslösa inventering av sig själv. Det var också vad jag gjorde i intervjun. Svaret i sin helhet finner ni som sagt i Vi Läser, men han avslöjade bland annat att han i den sjätte och sista delen även skriver ut alla romanidéer han skulle kunna gå vidare med efter Min kamp. Ödeläggelsen är därmed total.

När jag i går av en händelse talade om saken med Alexander Ahndoril sade han lite bekymrad att man ska vara rädd om sitt kreativa källsprång. Mitt eget är ett stilla strilande och jag är livrädd att det en dag ska gå i sin. Knausgård däremot gräver upp sitt, tömmer det och avslutar med att detonera en rejäl sprängladdning vid dess hjärta.

Måhända springer hans källa upp igen någon annanstans, måhända inte. Men det jag hittills har läst av Min kamp är i alla fall ruskigt bra.

I Författeri, Litteratur |
Kommentera

Kejsarens garderob

Peter Fröberg Idling 19 augusti, 2010 kl. 08:31

Jag ser via Karin Olsson att debatten om den onödiga samtidslitteraturen åter blossat upp på andra sidan oceanen. I Huffington Post listar Anis Shivani 15 samtida amerikanska författare han anser vara överskattade. Bland dem återfinns exempelvis Jonathan Safran Foer och Junot Diaz. I vanlig ordning beskylls postmodernismen och skrivarskolorna för att ha skapat en författarkader av medelmåttor, i symbios med en lika medioker kritikerkår som belönar det politiskt och litteraturteoretiskt korrekta. En kritikerkår som inte kan göra skillnad på god och dålig litteratur ens om den slås upp framför näsan på dem.

Karin Olsson konstaterar att det med tanke på den här debattens cykliska karaktär sannolikt inte står på innan även vi grälar över en lista med Sveriges mest överskattade författare. Det är inte osannolikt och vore onekligen något av ett nytt lågvattenmärke. Vilka skulle kriterierna vara, utöver det individuella tyckandet?

De författare som både välter kiosker och rosas av kritiken är ju tämligen lätträknade. Det kommer att krävas välslipade vapen för att övertygande argumentera för att exempelvis PO Enquist är en överreklamerad nolla. Att i övrigt hävda att kritiken överskattat vissa som knappt blir lästa eller att läsarna överskattat lågkvalitativa storsäljare är ju rätt.. gjort.

Återstår tiden som smakdomare. Åren sovrar som bekant skoningslöst i utgivningen och till slut finns bara en Lagerlöf eller en Strindberg kvar. Men det stämmer nu inte heller. Historiens parnass är så liten att många förtjänta inte får plats. Så faller även framstående författare i glömska, för att yrvaket återupptäckas då och då av efterföljande generationer.

I Litteratur |
Kommentera

Elektricitetsdusch om morgonen

Peter Fröberg Idling 11 augusti, 2010 kl. 07:18


Det är bra att hålla sig med vanor, sägs det. Att inte hålla styrfart på bloggen genom sommarstiltjen hör dock till de vanor som bör brytas, så jag mjukar upp med att rekommendera en annan vana jag lagt mig till med på sistone. Sedan en tid omläser jag ett par sidor ur Strindbergs Inferno när jag åker till redaktionen på morgonen. (Den finns att ladda ner gratis från Project Gutenberg.) Att få umgås med den överhettade AS kamp mot helvetsmaskiner, elektricitetsduschar och allsköns stämplingar är ett uppfriskande slags tankens tvagning sådär i morgonväkten. Det har ju poängterats oräkneliga gånger förut, men Inferno känns oförskämt modern och som stilist är Strindberg ännu i en klass för sig. Han känns också så mycket lekfullare än flertalet av hans sentida epigoner. Efter en stunds sällskap med den misogyne och paranoide alkemisten i rummet på Hôtel Orfila är det helt enkelt en lite muntrare och lite mer avspänd kulturredaktör som tar sig an dagens beting.

I Litteratur | Taggat , |
Kommentera

Att låta rädslan definiera begreppen

Peter Fröberg Idling 29 juli, 2010 kl. 07:15

(Krönika publicerade i VI nummer 8.)

Jag är inte troende. Inte ens lite grann när jag går i skogen. Därtill odöpt.

Trots det måste jag i visumansökan till vissa länder kryssa i ”kristen” eftersom jag kommer från ”den kristna världen”. Dit räknas Svenska kyrkan, men även exempelvis irländska IRA och gänget som piskar sig blodiga på Via Dolorosa varje påsk. Det är irriterande. Om katolikerna vill att miljontals ska dö i aids eftersom Gud förbjudit preventivmedel är det deras sak. Jag vill inte räknas till dem.

Jag tänker på det när det hänvisas till ”den muslimska världen”. Den är ju lika disparat som någonsin den kristna dito. Men ordet muslim har börjat lösgöra sig från sitt sammanhang. Det har fått en fristående lätt negativ klang, där tankarna slutar i något slags skäggigt hjärnspöke. Det som slentrianmässigt uppfattas som ”muslimska värderingar” är ju ett mischmasch av regionala förislamska traditioner, politik och cyniskt maktspel. Än en gång kan det vara på sin plats att byta perspektiv. Är vendettorna i Neapel, där hela familjer mördas, utslag av en kristen tradition? Kvinnlig könsstympning i det kristna Etiopien? Tjurfäktning? Och hur är det med påvens pedofila präster?

Eller så här: För hundra år sedan gick en svensk kvinna inte utanför dörren utan att täcka sitt hår med en sjalett eller hatt. Var det typiskt svenskt? Typiskt kristet? Några decennier dessförinnan tvingades ogifta svenska mödrar ännu bära rött huckle, så kallad horklut. Hon fick sitta avskild i kyrkan och man spottade efter henne på kyrkbacken. Var det svenskt? Eller representativt för kristenheten?

Lika mångtydig och svårdefinierad som den kristna är givetvis den muslimska världen, dit någon miljard människor från vitt skilda länder, kulturer och sammanhang räknas. Men såhär i den av valrörelsen allt hårdare skruvade debatten kan man utan närmare förklaring hänvisa till ”muslimer” som ett slags moderna troll – något annorlunda och lite skrämmande som tillskrivs vilka egenskaper som helst. Om en ung finsk man skjuter ihjäl folk i en skola utgår man från att han är galen. Om en ung afghansk man skjuter ihjäl svenska soldater utgår man från att är religiös. Vägrar jag ta i hand med hänvisning till bacillskräck händer ingenting. Hänvisar jag till islam blir det insändarstorm.

Till slut har vi enats om ett begrepp som rädslan definierat åt oss.

För några år sedan förbjöd Svedala burka i kommunens skolor. När skolchefen fick frågan om problemet var utbrett tillstod han att inte kände till ett enda fall. Man undrar ju vad mer icke-existerande som ska förbjudas inom kommungränserna. Valjakt?

Den danska debatten står här som ett varnande exempel, med sin nästintill sjukliga fixering vid ”muslimer” utan att det längre finns någon vettig definition av vilka som avses. Jag kan bara hoppas att vi inte glider ner i det moraset, där det mångtydiga görs entydigt och som därmed blir lika felaktigt som farligt – ju mer vi då tycker oss ha begripit, desto dummare har vi blivit.

I Krönika, Tillvaron |
Kommentera

Ur skrivarstugan IV

Peter Fröberg Idling 27 juli, 2010 kl. 07:10


”Per!”

Den familjära stämningen på Pensionat Holmhällar är välkänd. Men det här med att att ropa förnamnet när lunchbeställningen kommer från köket… det för onekligen tankarna till en förälder som ropar in sina barn.

Vi sitter vid ett av de enkla borden som står utspridda under tallarna. Solen bränner det gulnade gräset framför luckan som tjänar både som glasskiosk och utlämning av lunchtallrikarna med rejält tilltagna portioner pyttipanna / rödspätta / schnitzel / köttbullar / etc. Även maten andas således 50-tal, liksom resten av pensionatet.

En gänglig Per reser sig så från ett av borden och släntrar bort mot luckan. Kvar sitter en man i keps, som när han vrider huvudet i profil visar sig vara vårt lands stadsminister. Och Per är följaktligen partisekreterare Schlingmann. Det är förbryllande att se dem fritidsklädda här på södra Gotland, mitt under brinnande Almedalsvecka. Borde de inte vara där, i Visby? De äter framåtlutade, diskuterandes med låga röster.

Förklaringen kommer nästa dag, när nyss avgångne arbetsmarkandsministern anklagas för brott mot sexköpslagen.

Romanen jag kämpar med utspelar sig i storpolitiska miljöer. Och just så där informellt och vardaglig tänker jag mig storpolitiken. Oftast fjärran från det storslagna och pampiga. Och även när överläggningarna sker vid tunga mahognybord under glittrande kristallkronor så är det ju monumenten som är stora, medan människorna förblir lika små.

I Författeri, Litteratur, Tillvaron |
Kommentera